Kapitel 18 - Hur nära "det Perfekta ljudet"?
Du känner till humordevisen: "Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet."
Tror du att det finns några framkomliga vägar till det perfekta ljudet överhuvudtaget, och vad är den största stötestenen på vägen dit?Det handlar väl egentligen om hur man definierar "det perfekta ljudet".
Menar man kanske att "det perfekta ljudet" är en återgivning som är så god att man vid uppspelning av ett "perfekt phonogram", inte kan skilja det från levande musik, ens när man reser sig upp och går fram till "musikerna" i ljudbilden? Skall man rent av kunna gå fram och knäppa på en av de inspelade musikernas fioler? J
Isåfall är svaret enkelt: Vi kan aldrig nå "det perfekta ljudet".Om man däremot kan begränsa sig till att man med "det perfekta ljudet" menar en överföring som är så holografisk att den inte går att skilja från levande musik som spelas framför en, inbegripet att man som lyssnare skall kunna röra sig i förhållande till ljudbilden mellan olika platser i lyssningssoffan, utan att det hörs att ljudet kommer från högtalare, så blir svaret:
Visst kan man åstadkomma det! Men lätt är det inte, varken med vanlig tvåkanalig, flerkanalig eller med någon annan nu känd teknik. Tyvärr är det alltför ofta inspelningarna snarare än uppspelningsapparaterna som sätter gränsen.
Jag tycker dock återgivningsambitioner strävande till "det perfekta ljudet" är helt rimliga. I varje fall om man talar om lite mera kvalificerade anläggningar.
Hur skall det gå till?
Jag arbetade med just denna fråga - de olika stereosystemens begränsningar och möjligheter - under nära ett år. Omkring 1982 tror jag att det var.
Min slutsats blev att det, faktiskt, går att åstadkomma en nära 100 % illusorisk återgivning av frontalt anländande musik inom ett för lyssnaren begränsat men ändå tillräckligt generöst rörelseområde - större än soffan man sitter i. Men det ställer mycket stora krav på utrustningen.
Man behöver till att börja med hela sju kanaler. Dessutom förstås extremt linjära och bredbandiga högtalare samt ett superbt lyssningsrum, extremt hårt dämpat. Så hårt dämpat att det känns som om man var utomhus mitt i snöiga vintern.
Då kan man överföra all live-upplevd akustisk information, alltså både musiker, lokalen, buller från trafiken utanför och så vidare, på ett för de lyssnare jag hade tillgängliga, fullständigt illusoriskt sätt.
Med illusoriskt menar jag att lyssnarna med jämna intervall gissade fel på huruvida det var de levande musikerna bakom skynket som hördes - eller om det var den sjukanaliga anläggningen som spelade och simulerade både musiker och väggarna i inspelningsrummet. Väggarna var alltså fällda i det senare fallet.
De sju kanalerna i en "optimalanläggning" är dock inte alls orienterade på det sätt man ser i hemmabiosammanhang. Den ordningen är inte optimal utan har nog tagits fram med stora möbleringsmässiga hänsyn.
Det är naturligtvis svårt att bevisa att sju kanaler alltid räcker för att åstadkomma en perfekt ljudholografi för "allt tänkbart programmaterial". Men det räcker i varje fall väldigt långt. Kraven på anläggningen måste dock ställas extremt högt om "nära perfekt" återgivning skall uppnås.
Denon har gjort en demonstration i Japan med en mångkanalsåtergivning av ett storband, där varje musiker fick representeras av varsin kanal och var sin högtalare. Det kan säkert låta mycket illusoriskt även när man går runt omkring.
Visst, men det är lätt. Det är ju inte en återgivning av "flera instrument och rummet de spelar i", utan enkla monofoniska återgivningar av multipla direktljud från instrument.
Sådana demonstrationer gjordes redan för 50 år sedan. De har ingenting med musikåtergivning att göra i bemärkelsen att flytta musik i tiden och rummet. Det är ju musiklokalens akustik som utgör den svåra holografiska utmaningen att koda vid inspelning.
Direktljuden från musikinstrumenten är förhållandevis lätta att närfältinspela och återge i mångkanalmono om man gör det i en musiklokal. Fast vissa instrument är svårare än andra. En tvärflöjt kan till exempel vara svår att återge snyggt även med sådan teknik, ännu svårare är en symbal och en triangel.
Jag drar mig till minnes något exempel från 50- eller 60-talet i England när man demonstrerade att återgiven musik i konsertsal inte kunde skiljas från liveframträdande musiker, om det var med Warfedale eller Quad (eller möjligen både och) dessutom har B&W gjort någon liknande demonstration lite senare (70- eller 80-talet).
Visst, många har gjort det. Lätt som en plätt. En ganska meningslös demonstration som lyckas med nästan hur dålig utrustning som helst. Har inga likheter med att återge en inspelning av en komplett musikhändelse, alltså musicerande + lokal.
När man tänker lite närmare på detta så framstår det nästan som om akustiken är den viktigaste parametern när det gäller att lyckas simulera ett framträdande.
Det blir ju närmast en sorts PA-anläggning med inspelad musik. Jämför playback och singback som ju kan lura de flesta popgrupps-fans.Jo, visst finns det likheter, men playback och singback är ännu lättare att luras med.
Vid playback och singback försöker man ju inte få det att låta som om musikerna och sångaren/sångerskan sjunger akustiskt, utan mikrofon. Man är bara ute efter illusionen "de spelar och sjunger just nu", vilket inte är så svårt eftersom deras instrument och röster kommer genom just det PA man faktiskt använder. Uppgiften är ingen stor teknisk utmaning, annat än för artisten som förstås måste mima rimligt i takt, åtminstone om publiken är nykter.
I det beskrivna 7-kanaliga fallet ovan kunde du alltså återskapa en fullgod illusion av musiker i originalmiljön. Kan man också återskapa en inspelning gjord i en annan akustisk miljö så att den kommer hem till mig utan anmärkning (naturligtvis mycket svårare att A/B-testa)?
Javisst. Det var ju precis det vi gjorde! Testmiljön hade alltså bortfällbara väggar så att högtalarna vid återgivningen var tvungna att återge även rummet. När väggarna fälldes var vi alltså utomhus. Det glömde jag kanske säga.
Jag kan dock bara gå i god för att den 7-kanaliga uppställningen fungerade "perfekt" på just det programmaterial vi använde, men jag tror att den faktiskt var mycket nära gränsen för vad som går att åstadkomma i musikåtergivningsväg. De sju kanalerna var uppdelade i två framkanaler och fem surroundkanaler. Tre runt om och två uppåt. De fem surroundkanalerna använde dessutom två högtalare var, så totala antalet högtalare som användes var 12.En annan viktig, mera allmän, reservation för all ljudåtergivning är att man inte perfekt kan återge inspelningar som innehåller mindre reflekterat ljud än lyssningsrummet ger.
Skall den sjukanaliga återgivningen klara alla typer av musikinspelningar krävs därför en extremt hög dämpning av lyssningsrummets alla väggar. Gärna uppåt en meter glasull i alla riktningar. Det går ju att åstadkomma, men är inte en normal möblering. Tycker de flesta.
Utomhusmiljö, som ju vi var i, är optimalt - bortsett förstås ifrån eventuella upp- och nedgångar av sol, årstidsväxlingar / hagelstormar och en och annan ko som kan komma klampande mitt under ouvertyren.
En ytterligare invändning är att man inte kan återge att någonting kommer väldigt nära lyssnaren, till exempel en äcklig fluga som flyger runt huvudet, bara några cm från örat. Det blir inte helt illusoriskt. Bara kanske hälften så otrevligt som det borde vara.
Trots att det faktiskt fungerar förhållandevis väl att projicera saker någon decimeter från lyssnaren kan man säga att extremt god återgivning i princip inskränker sig till ljud som är bortom lyssningsrummets väggar, eller åtminstone mer än en meter från lyssnaren. Men det inbegrips kanske automatiskt i att man får avstå ifrån kravet att man skall kunna gå fram till musikerna - då kan naturligtvis inte heller musikern, i det här fallet den äckliga flugan, få komma hela vägen fram till lyssnaren.
Och med bara två kanaler?
Att överföra musik tvåkanaligt såtillvida att man som lyssnare skall uppleva att man öppnar en vägg in till inspelningslokalen låter ju som en betydligt enklare uppgift. Och visst kan man ganska enkelt uppnå mycket fascinerade verklighetsillusoriska ljudbilder med två kanaler. Betydligt enklare än med sju kanaler faktiskt!
Man kan åstadkomma oerhört effektiva illusioner av en fysisk verklighet till och med i ett förhållandevis normalt rum. Men det verkar inte som om det går att uppnå en för örat absolut 100 %-ig överensstämmelse med det akustiska originalet med bara två kanaler, oavsett inspelningsteknik, högtalartyp och möblering. Man kan tycka att det är lika trevligt som verkligheten, men inte alldeles exakt likadant.
Det är en rejäl informationsförlust att reducera den akustiska verkligheten till bara två endimensionella kanaler - alltså från att i inspelningslokalen ha haft ett oändligt komplext gytter av ljudvågor i olika riktningar, frekvenser och styrka, och faktiskt också med olika vågimpedans beroende på avståndet till ljudkällan och ljudkällans form och princip.
Men, med A-B-inspelningsteknik, Jecklin-skiva eller med 'Decca Tree' kan man i de bästa av stunder fånga verkligheten med svindlande trovärdighet. Så pass svindlande att det är väldigt roligt att vara audiofil!
Kan det bli nästan perfekt?
Det tycks som om en viss balansgång mellan hörbarhet av stereosystemfelen (att man bara har två kanaler) och ljudbildens upplösning är oundviklig.
Man får välja, antingen kan anläggningen återge även en kruttorr klang, men då går det nästan alltid att avslöja att man inte har levande musiker framför sig om man rör sig i sidled i soffan. Man hör under vissa förutsättningar att ljudet kommer från två högtalare. Sitter man stilla och inspelningen är mycket god kan det funka även i en sådan extrem situation dock.
Alternativt använder man en kombination av högtalare och rum som genom lite diffusreflektioner eliminerar de sistnämnda effekterna. Man kan säga att en tillräckligt stor andel reflekterat ljud måste adderas så att stereosystemegenskaperna "läks ihop" till en homogen ljudalstring. Gör man det med omsorg kan det bli en fantastiskt fin balansering.
Ju sämre inspelningar man vill kunna spela, desto mer diffuserande måste man arrangera sin ljudanläggning. Vill man att inte ens riktigt usla inspelningar skall avslöja att det är högtalarna som strålar ut allt ljud så måste man addera så mycket reflekterat ljud att återgivningen av rum och klang från inspelningen oundvikligen förändras hörbart. Inte nödvändigtvis på ett otrevligt sätt, men återgivningen degraderas och drabbas av en viss "sameness". Inte bara de allra torraste ljuden, utan även medelklangiga ljud blir hörbart mindre torra än de var i verkligheten. Dessutom drabbas precisionen och upplösningen i stereobilden.
Det är vad som händer om man exempelvis använder dipoler eller helt rundstrålande högtalare, eller bara lyssnar långt ifrån en högtalare gjord för lyssning på nära håll.Alla riktigt goda stereohögtalare är, enligt min uppfattning, konstruerade för att ge en god balans mellan att undertrycka stereosystemfelen och ändå kunna återge de inspelade rumsliga egenskaperna maximalt oförändrade.
Denna balans ändras mellan olika stora rum. Därför ser inte en optimal högtalare för ett mycket litet rum likadan ut som en som är optimerad för ett mycket stort rum.
Faktum är att en bra balanserad högtalare för stereoåtergivning passar perfekt även som framkanalshögtalare för flerkanalig återgivning. Man kan möjligen öka dämpningen något i rummet då man avser att lyssna flerkanaligt.
Personligen gillar jag verkligen tvåhögtalig uppspelning av goda inspelningar gjorda med A-B-teknik, eller andra tidsskillnadstekniker (ORTF till exempel). På något sätt är det så fascinerande att man med bara två ljudkällor kan prestera en så fantastiskt övertygande återgivning. Alla tvåkanaliga inspelningar är inte gjorda med tidsskillnadsmikrofonteknik dock, i själva verket ganska få.
Är inspelningen gjord med helt koincident teknik (X/Y, M/S, multimono) är det ofta klokt att använda någon typ av matrisdekoder och flera högtalare, ambiofoni till exempel.
Med ambiofoniskt återgivna rena amplitudstereoupptagningar kan det faktiskt ibland bli ännu bättre än tvåhögtalig återgivning av A-B-inspelningar, men det beror ju på vilka fel man föredrar…