Kapitel 20 - Framtiden

En sista fråga! - Låt oss försöka se längre in i framtiden, tills när "äkta cyberspace" (illusion av verklighet med bild och ljud skapat direkt i människans hjärna) skall realiseras.
Har du några goda råd så här i förväg så att man slipper göra onödiga misstag när bästa möjliga illusion av verklighet eller fiction skall skapas?

Intressant fråga. Hmm… Svaret måste nog bli ganska så långt. Motfrågan jag först vill ställa är "varför skall sådant alls skapas?"
Min alldeles personliga inställning är nog att det är ganska trevligt att vi inte är uppkopplade än. Jag har svårt att se några andra poänger med att koppla upp sig direkt, alltså förbi sinnesorganen, än att vi genom förbikoppling inte riskerar att skada själva sinnesorganen vid extremt häftiga upplevelser. Å andra sidan utsätter vi istället nervsystemet och hjärnan för ökad skaderisk. Jag tror inte jag föredrar det…
Men, jag har sett att framtidsförhoppningarna är stora hos de flesta. Det är dessutom hippt att "tro på" inkoppling, och till och med att vilja ha det. Många tror att vi kommer att vara inkopplade och få uppleva en trovärdig cyberverklighet redan om 5 - 10 år.
Om jag skulle våga mig på en gissning så säger jag att trovärdig cyberspejs (direktinkoppling) för alla sinnen är orealistiskt även inom ett 100-års perspektiv. Inte ens då kommer någon enda människa som inte är kemiskt påverkad att ha några svårigheter att skilja simulerad verklighet från äkta. Många tycks dock vara övertygade om att ett Total Recall- / Matrix-samhälle, låt oss kalla det "kontrollerade drömmar" - är gripbart i vår nära framtid.
De troende är just troende, eller också hänvisar man, om man anser sig vara medicinskt insatt, till de försök man hört talas om som gjorts de gångna tio åren, med att koppla in sig till hörselnerven för att hjälpa döva att höra, eller att koppla in sig på synnerven för att hjälpa blinda att se. I båda fallen behjärtansvärda försök, men resultaten har varit betydligt sämre än många förväntat sig.
Förväntningarna har dock varit oproportionerliga. I stort sett all information som når allmänheten om sådana här saker gör det via populärvetenskapliga artiklar skrivna av inte sällan okunniga och/eller sensationslystna journalister.
I verkligheten är det, vågar jag påstå, mycket svårt att koppla in sig på ett snyggt sätt i den mänskliga hjärnan. Oerhört svårt. Ja, rent av ultrasvårt! Orsakerna är flera. Dels är systemet extremt komplicerat. Den mänskliga hjärnan är så avancerad att de kraftfullaste datorer som finns motsvarar mindre än ett tusendels gram hjärna. En PC är förstås ytterligare tusentals gånger mindre avancerad.
Men hjärnans kapacitet är bara början på svårigheterna. Hjärnan är nämligen inte bara stor, utan den är underlig också! Och då menar jag inte bara just min hjärna.

Hjärnan tycks vara något så märkligt som en "dator" som inte arbetar med ett renodlat och entydigt digitalt informationsnät, ej heller finns det någon klockfrekvens att arbeta mot. Allting sker osynkroniserat och med en förfärlig blandning av binära och analoga processer, för att inte tala om en fruktansvärt hög störnivå. Hjärnan tycks ha utrustats med en mängd viktiga brusgeneratorer som bidrar till kaoset som alla korsvisa interrupt från närliggande processer och sinnesorganen lägger grunden med. Man skulle kunna säga att hjärnan är friklockad och har processer helt osynkroniserade och liksom pseudoparallella. De verkar spontantrigga varandra på ett nästan analogt sätt med både varierande signifikansnivåer och fördröjningar. Inga entydiga interrupt-ordningar finns fastställda.
Till på köpet sker långt ifrån alla processer i hjärnan i den elektriska världen, massor av informationer är blandprocesser med både kemiska och till och med mekaniska signalmedia inblandade.
Ju mer vi lär oss om hjärnan desto mer kan vi konstatera att den skiljer sig fundamentalt från alla datorer vi utvecklat. Det verkar förvisso finnas en del likheter också, exempelvis vilka ungefärliga grundblock som ingår, men skillnaderna vad avser "hur själva maskineriet drivs framåt" är mycket stora.

Slutsats:
Att koppla in oss som till vilken maskin som helst låter sig helt enkelt inte göras!

Det verkar alltså svårt att koppla in oss till ett yttre sinnes- och känslogenererande system, men svårigheterna är större ändå. För att förklara detta måste vi över till ett helt annat ämne. Nämligen våra gener och hur de relaterar till vår organism.
Man kan kanske tro, av alla poplärvetenskapliga artiklar, att vi är maskiner som byggts efter en exakt ritning - ritningen skulle då vara kromosomerna i vars mönster ett oerhört antal gener finns kodade.
En gen är dock inte en fysisk del av en kromosom i DNA, eller något annat väldefinierat som man kan peka på i en ritning heller. Nej, en gen är per definition nästan vad som helst i arvsmassan "som styr en egenskap" hos individen.
En gen kan vara en komplicerad kombination av arvsmassa, eller en solodetalj i arvsmassan, eller gener kan till och med uppkomma i en individ och försvinna i nästa generation såsom en ny kombinatorisk effekt. Gener är inte, såsom man kan tro om man läser populärvetenskaplig litteratur, väl avgränsade byggstenar i arvsmassan. Det är viktigt att förstå.
Påståendet att vi kartlagt de mänskliga generna är i allra högsta grad en halvsanning. Vi känner bara mönstrets utseende, eller har det i varje fall nedskrivet...

Lika viktigt för sådana här resonemang är det att veta att kroppen med alla sina fina mekanismer faktiskt inte alls byggs "exakt efter ritning". Vår arvsmassa är nämligen bara en skiss, ganska noggrann förvisso, men ändå bara en skiss!
Den genetiska koden är så finurligt konstruerad att den trots sin skissform genererar organismer med ganska exakt styrd funktionalitet. Det är nämligen i princip funktionen snarare än detaljerna som hålls koll på då cellerna börjar dela sig för att såsmåningom bygga upp en kropp. Ett skeende som ser helt annorlunda ut än de flesta föreställer sig. Ungefär så här går det till:
I början, när det bara finns ett litet antal celler, säg några hundra eller tusen, är det inte ännu bestämt vad som skall bli vad. Cellerna yr då runt och byter plats med varandra! Huller om buller först, sen mera strukturerat, allt för att de skall kunna "kolla om de andra cellerna börjar bestämma sig för vilken funktion de skall ha".
Kaoseffekter gör att en cell kanske kan få lite extra tendens att bli ett huvud, vilket de närliggande cellerna genom signalsubstanser märker, och bestämmer sig för att då kanske de skall bli hals, vilket "huvudcellerna" å sin sida märker och kan bestämma sig mera definitivt för att bli huvud. Det är ett oerhört avancerat, tillika sofistikerat system. Det finns förstås artskillnader, men alla djur delar grundprincipen, utom encelliga djur förstås.
Till sist är alla celler överens om vilken del av organismen de skall bli. Då slutar de byta plats med varandra i den stora skalan, och börjar bygga upp kroppen i lite mera detalj istället. Till sist är allting så väl strukturerat att cellerna inte behöver glida omkring längre, de behöver bara excitera den del av arvsmasseprogrammet som är relevant för den roll de märkt att de har, och bygga vidare.

Varje cell innehåller alltså skissen till hela kroppen, men exakt vilken del den blir bestämmer den sig för med ledning av vilka celler den "ser" runt om sig.
Det är förresten i detta tidiga skede av "skapelsen" man kan bli skadad av exempelvis läkemedlet neurosedyn, genom att en grupp celler som kanske tänkt sig bli en fingertopp eller en hand, störs och ser inte att underarm och överarm fattas. Kroppens alla celler börjar dela sig och utveckla en organism utan att kolla att några celler tar på sig jobbet att göra en arm, eller möjligen får de falsk information orsakat av medicineringen.
Just detta att bestämma vilken cell som skall bli armar oh ben i kroppens "konstruktion" sker i ett extra känsligt skede, varför neurosedynskador oftast drabbar just extremiteterna.
En neurosedynskada är alltså inte en genetisk defekt. Ritningen på kroppen, eller om vi vill kalla den skissen, som ligger i arvsmassan är felfri hos en neurosedynskadad individ. Det är snarare en skada på kroppen, mera jämförbar med en skada man kan ådra sig i trafiken, ehuru neurosedynskadan förstås är fri från ärrbildningar.

Nåväl, vad har nu detta med cyberspace att göra? Jo, saken är den att det är synnerligen svårt att koppla in sig på en apparat som det inte finns någon vettig ritning till!
Man kan säga att vår kropp är för våra gener ungefär vad en myrstack är för en myra. Trots att det är myrornas gener som till sist bestämmer hur stacken skall se ut har den inget entydligt exakt beskrivet utseende på detaljnivå.
Och verkar det komplicerat så här långt så blir det värre när man tar hänsyn till alla svårigheter! Hittills har vi, det vill säga jag, bara pratat om människans hårdvara, men det finns en massa mjukvara också! Till skillnad från en dator kan man inte enkelt skilja mellan hårdvara och mjukvara i kroppen. Dels är ju kroppen - alltså hårdvaran, byggd från genskissen - mjukvara. Men dessutom är huvuddelen av vår senare adderade mjukvara - nämligen saker som vi upplever och/eller lär oss - beroende av hårdvaran!
Eftersom vi inte är utrustade med varken någon dataport eller floppydrive (ännu) kan vi inte ladda ned färdigtestad mjukvara utifrån, vi måste generera den i kroppen - med kroppen. Mycket av mjukvaran är just sådan som gör att vi kan använda hårdvaran, alltså kroppen, på ett vettigt sätt.
Även om vi inte är helt unika är vi människor lite speciella i djurriket på den punkten. När vi föds har vi till exempel ovanligt lite mjukvara färdig, vi är därför helt valhänta i hela kroppen. I hjärnan också förresten.
Vi kan inte gå, titta stadigt, fokusera eller ens röra händerna med rimlig precision. Det enda motoriska som fungerar rimligt bra från början är skrika - svälja - blinka - och… en grej till. Resten måste vi lära oss. Det finns förstås en massa andra system som också fungerar, såsom andning, värmereglering, matsmältningssystemet, men motoriskt är vi vid födseln väldigt underutvecklade jämfört med många andra djur.
När vi skall skaffa oss lämpliga servoparametrar för att kunna hantera vår egen kropp provar vi oss fram. Iakttar, tränar och lär.
En massa neuroner i hjärnan påverkas och dessa blir ingalunda likadana hos olika individer. Tvärtom får varje individ sin helt unika kod och sitt helt unika sätt att lagra koden! Exakt hur den blir beror både på grundförutsättningarna och på stimulans/träning.
I stora drag finns likheter, såtillvida att vi oftast använder ungefär samma del av hjärna för samma funktion, och funktionerna blir dessutom utåt förhållandevis lika hos olika individer, men går vi ned på äkta "kodnivå" är skillnaderna så stora att man knappast kan se några likheter alls, tror jag det är rimligt att säga.
Många funktioner kan dessutom välja lite valfria delar av hjärnan, eller till och med fördela sig över flera delar samtidigt.

En anka, låt säga att den heter Douglas, är mycket mera förprogrammerad. Om den får en nervskada i ett ben kan den helt förlora förmågan att gå, ty dess programvara är medfödd och oflexibel.
"Att gå" är en färdig process i ankans hjärna. Med synintrycken och balanssinnet som grund behöver den bara aktivera gå-processen och så går den! Det är en omedveten process. Ankan går inte genom att tänka nu skall jag hålla balansen och gå med ena foten, och sen den andra och så vidare.
Det är bra för ankan att det är så, för det gör att ankan kan gå redan kort efter att den är alldeles nyfödd, och det är praktiskt, för det betyder att den inte behöva lära sig att gå. Men går något snett i ankans motorik så välter den, om och om igen, och vi ser att ankan Douglas inte kan lära sig att gå med de nya förutsättningarna.

En människas gång är oerhört mycket mera avancerat kodad, och nästan helt och hållet intränad. Vår gång är både medveten och omedveten, vi kan gå spontant eller medvetet. Vi behöver alltså inte tänka på att gå för att kunna göra det, men vi kan bestämma gåendet i detalj om vi vill, alltså med valfri grad av automatiska hjälpsystem aktiverade.
Därför kan vi lära oss att gå igen även om vi drabbas av skador på benens nervsystem, så länge några muskler som är tillräckligt starka för att orka bära oss fungerar.
Vi kan förresten av samma skäl lära oss att gå på händerna också, trots att vi alls inte är genetiskt disponerade att gå omkring på det viset. Vi behöver bara träna muskler och balans tills vi lär oss att gå på händerna, efter de nya förutsättningarna.

Åter till cyber-inkopplingen! Denna vår mycket komplicerade hjärna och detta vårt ännu mera komplicerade hård / mjukvarusystem gör att det inte finns några entydiga modeller för hur signaler i vår hjärna ser ut i bestämda situationer utanför kroppen.
Det går alltså troligen inte att gå in direkt i hjärnbarken eftersom varje individ har en helt unik signalbehandling. Vi kan alltså inte koppla in oss på ett sådant sätt att det skulle gå att styra både sinnesupplevelser, tankar och känslor. Dessa mekanismer är så oändligt komplicerade och individunika att vi inte kan ansluta oss, varken med dagens eller morgondagens teknologi. Det beror inte på att vi är för okunniga utan det beror på att det inte går.

Vad som, eventuellt, kan göras inom en förutsägbar framtid, säg inom 10 - 100 år, är att ansluta till de periferare delarna av nervsystemet med en kvalitet som går att använda till något enkelt, och då utnyttjar vi vår anpassningsförmåga såtillvida att vi får lära oss att förstå de introducerade signalerna, trots att de inte ser ut som de verkliga nervsignalerna.
Vill vi att det skall fungera snyggt utan att individen skall behöva undergå en längre lärotid för att lära sig tolka de signaler vi vill stimulera med så bör vi nog börja med att med en i kroppen monterad probe kopplad till ett yttre system, under en tid monitorera och försöka knäcka koden för den specifika individens signalutseenden och lära oss hur dessa signaler kopplar till den verklighet man vill kunna simulera.
Man skulle kunna ansluta sig till exempel något förhållandevis okomplicerat nervknippe, kanske nervstammen från en hands fingertoppar, eller kanske syn- eller hörselnerven, vilket förresten inte är en nerv utan fasansfullt många.
När inlärningen av försökspersonens signalmönster nått tillräckligt långt skulle man kunna försöka skicka egna signaler som liknar de som uppkom då försökspersonen hört, känt eller tittat på något man vill simulera.
Man skall dock ha klart för sig att våra kunskaper idag om dessa, i relation till hjärnan, ytterst enkla yttre signalsystem är synnerligen rudimentära.
Några mycket simpla fysiologiska samband mellan ljud eller bilder och nervsignaler har vi sett, men vi är fjärran från att behärska signalsystemen och kunna skicka trovärdiga ljud eller bilder.

Man skall heller inte underskatta den fantastiska komplexitet som inkopplingen skulle behöva ha för att rymma hörselns eller synens fantastiska informationsinnehåll. Vi talar kanske om en mångnivåig parallellbuss med en bredd på 100 000 bitar. Lite mer än dagen 16- eller 32-bitsbussar onekligen…
Idag har det som sagt gjorts några inledande försök att gå in och påverka hörselnerven. Resultaten är blygsamma. Vi lyckas helt enkelt inte ge försökspersonerna som fått probar inopererade rimligt högkvalitativa hörliknande intryck.
Jag tror man hittills använt i storleksordningen tio små elektroder för hörstimulering, likheterna med verkligt hörande är då mycket små. (Jag vill här tillägga att jag inte följt utvecklingen de senaste åren, gissningsvis har man kommit lite längre idag.) Bussbredden är flera tusen gånger för liten och vi famlar dessutom fortfarande lite i mörkret när det gäller att förstå exakt hur den korrekta koden mellan hörceller och hjärna ser ut.
Någon forskningsrapport har meddelat att "hörförnimmelsen" man får med ett cochlear implantat, tillsammans med lång inlärning att tolka det är (bara barn kan lära sig att dra full nytta av implantaten) är ett stöd som gör att man klarar läppläsning bättre. Så vitt jag vet är dock resultaten långt, långt ifrån likvärdiga med normal hörsel. Bara ungefär en på fem (från början totaldöva) barn som får ett implantat lär sig tala på ett (för utomstående, hörande) invändningsfritt sätt. Inte så dåligt i och för sig om man ser till alternativet.

Då det gäller synexperiment av liknande slag är resultaten om möjligt ännu mera nedslående. Vissa personer har lärt sig att skilja på ljus och mörker, men inte helt entydigt. Även här vill jag påpeka att jag inte är up to date med utvecklingen. Till verklighetslika synintryck är det mycket, mycket långt att gå dock.
Självklart kommer vi att se stora framsteg framöver, forskningen går ju fort framåt, men till de intryck som de verkliga sinnena kan ge oss är det nog mycket, mycket långt, tror jag. Om vi någonsin når dit.

Slutsatsen är att om man vill skapa en virtuell verklighet så är det fortfarande oändligt mycket rimligare att gå in via de normala sinnena, det vill säga det man gör idag - skapar bilder och ljud (t ex i en hemmabio) som man helt enkelt får titta och lyssna på!

Jag tror det dessutom är rimligt att gissa att riskerna med att utsätta sig för kirurgiska ingrepp, likväl som riskerna med att förstöra delar av hjärnan och / eller nervsystemet genom att gå förbi de normala sinnesorganen är så stora att direktstimulering av nerver även 50 år från nu inte kommer att vara kommersiellt praktiserat i stor utsträckning.

Det kommer däremot självklart att vara en metod inriktat på att hjälpa människor drabbade av defekter på sinneorganen, främst hörsel och syn. Den som förlorat ett sinne är ju beredd att acceptera betydligt större risker än den som bara vill spela ett kul dataspel, kanske?
Men, jag tror det man lyckats uppnå även 50 år från nu kommer att vara mycket blygsamt jämfört med verkligheten. Inte alls "fantastiska cyberupplevelser för gemene man".
Det kommer säkerligen fortfarande att vara ett populärt ämne i SciFi-sammanhang dock. Med rätta.

Till syende och sist måste vi väl också fråga oss: Till vilken nytta? Är det inte rimligare att vi tar fasta på att den sinnliga stimulans som vi kan uppleva och uppskatta faktiskt inte behöver simuleras?
Att äta god mat, att känna beröring, att titta på sköna ting eller att lyssna på musik är ju saker som är tillgängliga i verkligheten.

Om vi vill att världen skall bli vackrare är det bättre att vi tar vara på den och gör så att den blir det, än att skapa en ny syntetisk värld. Tycker i varje fall jag.

 

Tack för intervjun!

Tack själv!

Tillbaka till innehållsförteckningen.