Kapitel 4 - Att mäta på högtalare
Förklara vad du menar med de "för ögonblicket mest populära mätinstrumenten"?
Trender för vad branschen tar fasta på för egenskaper.
På 70-talet och en bit in på 80-talet skulle högtalarna mäta rakt i en ekokammare. Idag mäter man precis tvärtom, med gating-teknik som bara registrerar vad högtalaren släpper ifrån sig i mätriktningen. Tekniken fungerar dessutom bara över 500 Hz i ett normalt rum, fast egentligen inte ens så långt ned eftersom man för att nå ned till 500 Hz måste mäta så nära högtalaren att mätningen inte stämmer vid några frekvenser!
Sen har man instrument för att mäta impedansen också förstås, men sen anser sig de flesta högtalartillverkare vara nöjda. Ibland mäter man distorsion också, men sällan vid alla frekvenser på alla nivåer.Det är inte fel att mäta på varken det ena eller andra sättet, men ingen av mätmetoderna ger någon helhetsbild av mätobjektet.
Högtalare har alltid mätts med bara några få instrument, trots att en rimlig helhetsbild av ett högtalarsystem kräver åtminstone 30 olika mätningar - som kräver åtminstone 8 olika mätsystem, många finns inte att köpa, utan man måste själv konstruera och bygga dem. Och vill man skaffa sig en riktigt god helhetsbild räcker inte ens 30 olika mätningar speciellt långt.
Fast först och främst måste man förstås lyssna mycket på högtalaren, väldigt mycket. Och då kommer man ofta på saker som gör att man ibland måste bygga sig nya mätgrejor för att kunna undersöka de fenomen man hör, som man inte tänkt på hur de skall analyseras förut.
Sen hör man att högtalaren blir ännu bättre och hör nya saker man vill undersöka mättekniskt…
Det blir ganska många instrument?
Många instrument blir det.
Hur många instrument blir det?
Det skulle jag gärna räkna ut, men det går inte. Det blir nämligen fler och fler och fler hela tiden…
Just nu är mitt svar att man behöver de instrument som krävs för att utföra ungefär 100 olika mätningar på bland annat filter, element, kabinettet, den färdiga högtalaren, och på den färdiga högtalare i lyssningsrummet. Exakt hur många instrument det är beror ju på hur många användbara saker varje apparat kan mäta.
Det vore ju väldigt trevligt om en enda apparat skulle kunna mäta allting. Helst själv! Och om den kunde sköta resten av konstruerandet, och försäljning och fakturering också så vore det ändå bättre! Då kunde jag hålla på med roligare saker, som att umgås med trevliga människor, lyssna på musik, äta god mat, vara ute och resa…
Å andra sidan är det faktiskt inte många och duktiga mätinstrument som är svaret på frågan om hur man gör goda högtalare. Man klarar sig fantastiskt långt med bara en tongenerator, en mätmikrofon och ett oscilloskop. Vad man inte klarar sig utan är flerdimensionellt tänkande, massor av kunskap och sina öron. Och gärna även andras öron som man lånar…
Om man inte kan ställa de rätta frågorna tjänar det ingenting till att ha ett mätinstrument som kan svara på vad som helst. Och om man inte har intuitiv förståelse för alla mekanismer och kan beräkna dem ännu noggrannare med papper och penna, så har man ingen glädje av några simuleringsprogram. Vet man inte varför en apparat simulerar något är det ju omöjligt att veta om de beräknar något väsentligt eller något oväsentligt. Och då kan man ju lika gärna avstå!Om jag skulle åstadkomma en prioriteringsordning mellan olika mätresurser och konstruktionshjälpmedel för en högtalarkonstruktör så skulle det nog se ut såhär:
Prioritet 1:
Penna, rutpapper, miniräknare, psykoakustik- och fysikkunskap, bra musikinspelningar, tålamod och en hälsosam skepsis till alla idéer man får - de flesta håller inte för en hänsynslös granskning.Prioritet 2:
Tongenerator, mätmikrofon och oscilloskåp.Prioritet 3:
Bra mätmiljö: Gärna utomhus högt ovan marken, samt på marken framför stor vägg, och ett lagom stort lyssningsrum.Prioritet 4:
Massor av specialbyggda instrument för att kunna tränga ned på djupet i de intrikata problemen.Prioritet 5:
(Saker som inte alls behövs, men som ändå kan vara kul att leka med, åtminstone några gånger):
Datoriserade mätsystem, simuleringsprogram, "info" från hifi-tidskrifter och förståsigpåare som hittat på nya naturlagar, spikfötter, dåliga inspelningar, ockulta kablar, säkerhetsnålar i gardinerna, övertro på den egna hörselns objektiva diskriminering och en övertygelse om att allt man hittar på alltid blir väldigt bra.
Kanske skulle man kunna beskriva prioritet 5-grejjorna som sådant man, åtminstone såsmåningom, bör lära sig att inte använda.Det finns naturligtvis mycket annat som man kan använda sig av också när man konstruerar, men jag tror att den enda egenskap som till sist garanterar framgång är att alltid konsekvent vägra lämna några oklarheter obesvarade.
Om någon kan ifrågasätta någon lösning/egenskap utan att man kan försvara eller förklara den så är det en tydligt indikation på att man inte förstår alla variabler till 100 %. Och om man inte gör det kan man vara säker på att konstruktionen är långt, långt ifrån färdig. Det behöver absolut inte alltid vara någon utomstående som ifrågasätter det man gör, det är oftast praktiskt att ifrågasätta det mesta själv. Då har man ju dessutom oftast svaret färdigt när någon annan senare frågar samma sak.
Jag tycker väldigt mycket om att bli ifrågasatt, åtminstone om den som ifrågasätter verkligen undrar på riktigt. Att bli ifrågasatt är det ultimata testet på konstruktionerna. Kan man försvara alla valda lösningar är det roligt. Håller de inte för frågorna är konstruktionen inte bra. Isåfall kan man förbättra konstruktionen, och det är också roligt!Konstruktörer som inte vill bli ifrågasatta är nog inte att lita på. Dåliga säljare brukar ogilla att bli ifrågasatta, goda säljare däremot vidarebefordrar tekniska frågor till konstruktörerna. Säljchefer brukar ogillar att utomstående får prata med konstruktörer. Kan många säljchefer vara dåliga säljare som gjort karriär…?
Vidare till nästa kapitel.