Kapitel 1 - Begynnelsen . . .

Minns du din första kontakt med någon ljudåtergivningsapparat?

Nu skall vi se, jag måste ha varit runt tre år gammal efter-som det var innan familjen åkte till Spanien och innan morföräldrarna flyttade till Dalarna. Det första jag minns är en rörbestyckad radiomottagare av fabrikat Grundig och en skivväxlare med vändbar pickup för shellack / vinyl. Märket på den sistnämnda minns jag inte.
En av mina favoritplattor var en 78-varvare med en låt som säkert är känd, inte vet jag. Texten gick "tre cypresser längs vägen...", men på tyska och trestämmigt tror jag. Eller vid havet var det nog förresten som cypresserna stod. De sjöngo "?Draj cypressen amääär...?". Fint!
En annan favorit var en inspelning av Gershwins 'Rapsodie in blue' arrangerad för jazzband och faktiskt dubbelhändigt piano! Eller om det var två pianon, jag minns inte. Pianostämmorna hanterades hur som helst av två bröder som jag tror hette Amparo i efternamn.
En fantastisk inspelning. Jag har inte hittat någon jag tycker bättre om, om man nu får tycka så om en tran-skription som avviker såpass från Gershwins båda egna orkestreringar. Inspelningen gjordes på 50-talet tror jag. Finns inte att få tag på idag så vitt jag vet.

Annars lyssnade jag mest på klassisk musik. Vi hade några pärmar med skivor. Mest 78-varvare men nästan lika mycket vinyl. Min ungdom utspelade sig ju i förhållandevis modern tid, tror jag man kan säga. Så musik-anläggningen hemma var egentligen oerhört efter sin tid, åtminstone 10 år, men det visste ju inte jag. Lyssnade även på radio förstås, gärna de klassiska mellanvågs-sändarna, såsom radio Moskva med flera.
Jag minns så väl vilken känsla, full av mystik, man fick när man letade efter musik i etern. Kanske förstärktes känslan av den begränsade bandbredden och den förhållandevis höga brus- och störnivån på AM-bandet. Musiken spelade liksom ur ett mörkt djupt dunkel inifrån radion. Ibland var mottagningen så dålig att musiken stundtals kunde svepas bort av svirrljud eller bara en massiv slöja av tystnad som gick som vågor över musiken och fick den att drunkna bort, liksom försvinna långt in i radion, för att ögonblicket därefter komma tillbaka igen.
Radion hade ett sådant där magiskt öga, en speciell typ av rör med en svagt lysande grön kil som med rätt kring-elektronik smalnar av till en smal strimma när man hittat exakt rätt avstämning på stationen.
Det är nog alltför lätt att "vänja sig" vid teknikens alla under, och sluta förundras, men jag tror att det är oklokt. En radio är ju en fantastisk grej - en teleporter av ljud! Världen blir ju mycket mera fascinerande om man inte vänjer sig alltför mycket vid alla fina uppfinningar, utan tillåter sig att se vilka underverk de faktiskt är. Ett phono-gram är förstås en tidsmaskin för ljud, eller egentligen en tidsmaskin och en teleporter på samma gång.
Ibland brukade jag ligga på mage precis framför radion, och ta hallmattan, som var av ryatyp, och vika den liksom över radion och mig själv.
Därunder mattan var akustiken väldigt lämpad för radio-lyssning, tyckte jag. Dessutom var det ju mörkt förutom den gröngula skalbelysningen med alla ortsnamn, och avstämningsögat på radion. Jag var inte ett helt normalt barn. Jag kunde ligga och lyssna timtals.

 

Hur gick det sen?

Ofta blev man avbruten av att gonggongen i hallen anslogs, som meddelade att det vara dags att äta, eller något liknande.

 

Jag menar, när du ätit färdigt, sovit och växt, du är ju känd som "Ingenjör Öhman" inom LTS. Var det ett tidigt beslut att satsa på teknik?

Beslut och beslut. Jag har aldrig beslutat ägna mig åt teknik, fortfarande inte, men jag tyckte att det var intres-sant att ta reda på hur olika saker fungerade när jag var liten.
Redan när jag gick i lekskolan höll jag på att skruva i alla apparater jag fick tag på. Det var förstås ofta enklare att skruva isär dem än att skruva ihop dem till en början, men de flesta apparater var sådana som jag hittade här och där, så trasigheten erbjöds oftast redan från början, innan jag skruvade i dem.
När jag gick i första klass i Örnstigens skola, kanske en och en halv eller två km från Lahäll i Täby där jag växte upp, så var det meningen att jag skulle gå hemifrån i god tid på morgonen för att komma i tid till skolan. Det lycka-des inte alltid. Jag hade så dåligt lokalsinne att jag gick fel och så dåligt minne / koncentrationsförmåga att jag ofta helt glömde bort att jag var på väg till skolan. Jag trodde att jag bara var ute och gick i största allmänhet.
Ibland kom jag flera timmar för sent efter att ha gått i fel riktning och gått vilse, eller stannat någonstans och satt mig för att undersöka något jag hittat.
Jag hade förstås fått bra instruktioner om hur det skulle gå till att komma till skolan, men jag tänkte på andra saker. Nuförtiden är jag lite klarare i knoppen. Kanske.
Flera gånger kommer jag ihåg att jag, på väg hem från skolan liksom "vaknade upp" av att någon ropade på mig, och jag märkte att jag satt i exempelvis ett dike och höll på att undersöka någon maskin jag hittat. Jag blev förstås väldigt överraskad över att någon plötsligt ropade på mig. Jag hade ju glömt både tid och rum.
Det var för det mesta Mamma som kom körande i vår dovhjortsbruna Volvo PV 544, årsmodell 1962. Ibland var hon lite upprörd eftersom hon kunde ha varit ute och letat efter mig i flera timmar. Jag kunde till exempel ha råkat gå i fel riktning och befann mig inte alls på vägen hem från skolan.
Själv hade jag förstås inte en aning om var jag var eller hur mycket klockan var. Den kunde vara halv sju på kväl-len och polisen var tillkallad. Fast polisen tillkallades nog bara en gång, tror jag. Jag kom aldrig bort permanent. Uppenbarligen.
Jag tror att det var något fel på min hjärna, och är fort-farande, men det ställer inte till det riktigt lika mycket idag eftersom jag har haft tid att vänja mig vid dess sätt att fungera, eller rättare sagt dess sätt att inte fungera. Fast det är klart, för några år sedan…

 

Berätta!

Jag hade besökt audiofilen Leif S. i Göteborg och råkade tappa bort min bil. Det var lite jobbigt. Jag letade i en hel dag utan hitta den och var till sist tvungen att ta tåget hem. Jag flög ned en vecka senare för att fortsätta leta. Jag hade för mig att jag gått ganska långt från min bil till Leif S, men det visade sig att jag hade parkerat bilen bara ett kvarter från hans dåvarande bostad!
Och en gång var jag i Karlstad och råkade tappa bort hela staden Karlstad! Även detta när jag letade efter min bil. Det var lite jobbigt att plötsligt finna att jag hade skog runt om mig och inte hade en aning om ens vart själva staden hade tagit vägen. Den gången hade jag tur. Jag hittade efter någon halvtimme en väg och fick sen lift tillbaka av en bonde. Från liftbilen råkade jag se min egen bil stå parkerad.

Ja, vad kan man mer berätta för att på bästa sätt tydlig-göra min förvirring?
Jo nu vet jag! För bara ett par dagar sedan frågade mig en kollega, Thomas K, om jag hade gjort mig illa, eftersom jag haltade när vi var på väg för att äta lunch. Jag funderade ett tag men kunde inte komma på något tillfälle där jag skulle ha gjort mig illa nyligen. Så jag beslöt att "känna efter" om jag verkligen hade ont, och det tyckte jag inte att jag egentligen hade. Så då kände jag efter om jag verkligen haltade när jag gick, och det hade han faktiskt rätt i att jag gjorde. Jag undrade förstås vad det kunde bero på, tills jag upptäckte att jag bara hade en sko på mig. Thomas K och några andra närvarande tyckte att det hela var väldigt lustigt.
Men… vad var den ursprungliga frågan?

 

Du är ju känd som "Ingenjör Öhman" inom LTS.

Jo, just det. 'Ingenjör Öhman' har folk kallat mig, även flera av mina lärare, redan från lekskolan. Ja, tidigare också. Det kan säkert ha hängt ihop med att jag konstru-erade saker hela tiden, eller också är det bara för att jag var så virrig. Någon kallade mig professorn.
Men jag har nog egentligen aldrig varit specifikt intresserad av teknik, bara allmänt intresserad av "hur saker är" - alltså av objektivitet.
Jag tycker om att fundera kring logiska sammanhang, gärna flerdimensionella, oavsett ämne. Ser man sammanhangen och lär sig förstå dem fullständigt, intuitivt, så har man ett extremt effektivt analysverktyg även för mycket komplexa frågor. Sådan intuitiv förståelse är en väldigt bra tillgång när man skall konstruera något.

Ing. Öhman (pilen) utanför Moderna Museet 1970.
Även på denna, av Juliane B. (mitten) förnämligt guidade tur, runt stadens kulturella sevärdheter, virrade ingenjören bort sig. Han upphittades dock senare. Notera gärna den lediga klädseln och de snörfria skorna.

När jag var liten var det så otroligt många subjektiva saker som jag inte alls begrep, som till exempel att man "skulle" knyta skorna. Att skor skulle knytas betraktades ju nästan som ett axiom tycktes det.
Jag kunde förstås knyta dem, men jag förstod inte vad det skulle vara bra för. Och ingen kunde presentera nå-gon plausibel förklaring, annat än möjligen för att man inte skulle snubbla på skosnörena, men då går det lika bra att istället ta bort dem!
Jag minns att jag funderade på detta mycket. Om det kanske var meningen att man senare i livet skulle bli tvungen att göra något som krävde att skorna behövde vara knutna? Jag tyckte ju att det var enklare att var och en bara själv valde om skorna skulle vara knutna eller ej.
Alltså… jag har nog fortfarande inte riktigt förstått varför skorna skall vara knutna förresten. Det enda tillfälle då det kan tyckas vara en fördel är om man avser springa, men det avser jag nästan aldrig.

Vissa subjektiva tyckanden är verkligen inte lätta att förstå. Jag kommer nog aldrig att acceptera att många an-ser att man kan "tycka" hur som helst - även om det trotsar fakta. Tro kan man förstås men verkligen inte tycka. Tyckanden är reserverat till äkta subjektiva frågor. Orden tycka och tro är ju inte synonymer. Jag som alltid haft lätt att förstå hur saker fungerar på det objektiva planet kanske blir extra irriterad när någon "anser" att saker förhåller sig annorledes än de faktiska förhållandena, och inte försvarar sin ståndpunkt med annat än "jag anser det!".

Jag tycker nog lite illa om vissa ord, som till exempel just ordet "anse". Ogenerösa människor säger ofta "jag anser…" för att påtvinga andra sina åsikter som om de vore fakta. Ett annat ord jag nyligen börjat tycka illa om är ordet "patetisk". Samma ogenerösa människor som säger "jag anser…" pekar och säger "patetiskt", för att visa sitt förakt mot något eller någon. Med ett ord nedvärderar de det som någon annan passionerat tycker om. Väldigt ogeneröst. Usch!

"Riktig" subjektivitet tycker jag däremot är intressant, alltså frågor om vad som är vackert eller fult, smakar gott eller är äckligt, vilka känslor som väcks av olika musik, eller bilder eller lukter eller...
Jag brukar säga att även subjektiva saker kan vara objektiva - det är ju till exempel ett objektivt faktum att man har en subjektiv uppfattning om hur man upplever något. Obetaget andras rätt att tycka annorlunda givetvis.
Jag kan tycka och tro och veta saker, men jag förstår inte vad den menar, som säger sig anse en massa pseu-doobjektiva saker. Jag tror inte att de förstår det själv heller. Nej, ordet anse är verkligen inte ett bra ord. I varje fall inte som det används.
Nåväl; åter till när jag var liten och började kallas ingenjör Öhman. Observera här att jag fortfarande kommer ihåg frågan!

Ja. Mycket imponerande.

Mina bästa ämnen i skolan var alltid de konstnärliga, alltså musik, teckning, slöjd och konst. Jag hade högsta betyg i alla, men uppvisade också lustigt nog begåvning i matematik och förstås fysik, biologi och kemi. Matematik och framförallt fysik upplevde jag vara enkla ämnen såtill-vida att man nästan inte behövde lära sig något. Man behövde bara förstå.
Från början tyckte jag dock att matematik var alldeles otroligt tråkigt och ointressant. "Kanske är matematiklektioner någon typ av absurt straff", minns jag att jag tänkte när jag gick i tvåan, att man skulle behöva ägna sig åt något så meningslöst som att räkna igenom flera hundra tal som alla var lika självklara som det första.
"Diskutera inte, bara gör det!", sa lärarinnan. Nästan lite argt...
En kväll räknade jag igenom hela boken för att slippa sitta med sådant i skolan där man ju hellre satt och ritade eller konstruerade något, eller bara tittade eller tänkte. Sen fortsatte jag med min två år äldre, mycket normalare, brors matematikbok. Det var förstås ett misstag att skriva svaren direkt i hans bok, men det var inte illa menat. Jag tror han fick en ny bok dock.

I gymnastik hade jag mycket lågt betyg, trots att jag faktiskt kunde gå på händer redan första gången jag provade, och faktiskt till och med mästrade stora korset i romerska ringarna. Problemet var att läraren tyckte att vi hellre skulle hålla på och sparka på en massa bollar och andra saker.
Jag förstod aldrig syftet med de där idrottsövningarna. Dessutom gjorde jag mig ofta illa när jag stod och tänkte på något och plötsligt blev överrumplad av den pågående idrottens framrusande deltagare och diverse redskap. Fast ibland hade man turen att bli avbytare och slippa vara med i själva spelet vill jag minnas.
Vissa ämnen i skolan var helt omöjliga; historia, geografi, svenska, engelska. Jag begrep ingenting. Verkligen inte ett skvatt! Jag minns idag heller ingenting av vad som sades på dessa lektioner eller stod i läroböckerna, det var helt bortkastad tid. Jag minns dock hur intensivt jag försökte lyssna på vad lärarna berättade, men att jag inte klarade att lyssna ens en enda hel mening i streck.
Tankarna svävade omedelbart iväg. Jag försökte om och om igen att lyssna, men kom lättare att fundera på vilka olika metoder som skulle kunna gå att tillämpa för att kunna lyssna mer receptivt just på ointressant pladder. Ingen av metoderna fungerade; vad lärarna berättade om har jag fortfarande ingen aning om.
Jag kommer dock ihåg att klasskamraterna ibland på rasterna pratade om vad förevarande lektion hade hand-lat om, och jag undrade hur de kunde veta det. Jag minns att jag undrade hur det kunde komma sig att jag, som var så normal, var i minoritet. Det stred ju liksom mot själva definitionen på normal.
Delvis berodde säkert mitt ointresse för dessa ämnen på att jag inte kunde läsa. Jag började dock intressera mig för hur man använde bokstavskrumelurer när jag närmade mig 10. Min två år äldre bror lärde sig läsa re-dan då han vara fem år gammal, helt själv. Han har verk-ligen många goda egenskaper som jag helt saknar.
När vi var små kände han till exempel ett otroligt ansvar för att jag inte skulle komma bort när vi var ute och lekte. Och han hade ett fantastiskt lokalsinne och kunde dessutom liksom köra parallellprocesser hur lätt som helst i huvudet. Han höll till exempel reda på tiden även när vi var ute och cyklade eller lekte i skogen. På mig var det helt meningslöst att fästa en klocka.

Jag var förresten missnöjd med hur klockor fungerade med sina två fulla varv på ett dygn, så jag byggde i slutet av 60-talet om en klocka till att arbeta med 24-timmars varv. Bara genom att sakta ned den och gradera om urtavlan alltså, inget avancerat. Jag fick visst flytta minut-visaren 10 minuter för att allting skulle stämma har jag för mig.
Klockan blev fantastiskt bra tyckte jag. Minutvisaren gick ett varv på två timmar. Den visade varannan timme på vänstra halvvarvet och de andra på det högra. Klockan 24/0 placerade jag snett ner till höger på urtavlan, där klockan 4 brukar befinna sig, såtillvida att fyra på natten var rakt ned och fyra på dagen var rakt upp. Det kändes som en subjektivt bra balans tyckte jag. Klockan tio på tidiga morgonen var rakt åt vänster och tio på kvällen var rakt åt höger.
Hmmm… Jag har inte sett klockan de senaste 25 åren men blir nu lite sugen på att bygga en ny.
Hur var frågan förresten?

 

Om du tidigt höll på med teknik.

Just det. Jag minns att jag tillsammans med en klasskamrat, Jari M, startade en firma vid 11 års ålder, men inte för att jag var intresserad av teknik utan bara för att han föreslog det och antydde att man skulle kunna tjäna pengar på det.
JM-IÖ constructions hette firman. Vi konstruerade lite olika elektronikprylar som vi sålde. Jari var mycket elektronikkunnig. Han var förresten duktig på allt, inklusive humaniora, och besatt dessutom en stor social begåvning. Han hade till och med en väl utvecklad humor. En utmärkt kollega och en verkligt god människa kan man säga. Vi höll väl på med verksamheten i några år, sen hamnade vi på olika gymnasielinjer och… ja.

Vidare till nästa kapitel.

Tillbaka till innehållsförteckningen.