Kapitel 3 - Varför göra just högtalare?

Hur kom du att börja utveckla just högtalare?

Jag har ju gjort effektförstärkare och försteg också. Och även så kallad "professionell utrustning" som olika effektburkar och till och med en liten mixer, men… Det här blir en ganska lång historia.

Det började nog med att jag, som ju alltid varit musikintresserad, i mitten av 70-talet skulle skaffa mig en stereofonisk anläggning.
Jag förmodade att det skulle vara en utmärkt metodik att gå tillväga på följande vis: Först läsa på ordentligt om hörselns funktion och egenskaper, sen noggrant studera tekniska data i broschyrer - och till sist köpa bästa möjliga hifi-apparatur till lägsta möjliga pris.
Så på det viset gjorde jag. Det jag sedermera köpte var ett färdigt paket bestående av ett par enkla högtalare tillverkade av Mirsch, en Marantz-receiver och en dito skivspelare.
Anläggningen var en stor besvikelse. Den lät betydligt sämre än min dåvarande monofoniska anläggning med rörförstärkare och dubbelkonig bredbandshögtalare. Frågan är om det inte till och med lät sämre än min Philips bärbara transistoriserade grammofon med högtalare i det avtagbara locket!
Utgick man ifrån specifikationerna på komponenterna i den nyköpta anläggningen och jämförde med litteratur som beskrev örats funktion - frekvensområde och amplitudupplösning samt distorsions hörbarhet, så borde det ha låtit mycket nära perfekt. Det gjorde det verkligen inte. Något var fel - på apparaterna trodde jag först.

Jag började skaffa mig lite mätinstrument för att få en uppfattning om vad som kunde vara så fel.
Det visade sig bland annat att Marantz-förstärkeriet hade en strömbegränsning som var helt absurt konstruerad, den fungerade inte ens med ett par normala 8-ohmshögtalare utan att strömbegränsa. Hårda smattrande ljud uppstod när man vred upp volymen. Jag tror dock detta var den sämsta produkt som Marantz gjort någonsin skall tilläggas. Men man kunde uppfatta det som märkligt och lite oprofessionellt att personalen i hifi-butiken hade satt samman receivern med högtalarna - som var på 4 ohm! De hade uppenbart inte lyssnat på kombinationen alls.
Högtalarna, som var en enkel modell, dessutom från en tid då allt mättes i efterklangskammare eller inte mättes alls, uppvisade knappt några likheter med broschyrdata. Även om Marantz-receivern var utomordentligt dålig när man försökte spela högt så var det ingen diskussion om att den riktigt stora flaskhalsen var högtalarna.

Så jag började låna hem högtalare i alla tänkbara prisklasser för att lyssna på. Jag konstaterade om och om igen att de lät illa och försökte varje gång ta reda på varför.
Jag blev förstås oerhört förvånad över att som 13-åring med hjälp av en tongenerator, en mikrofon och ett oscilloskop med lätthet kunna hitta jättelika konstruktörstabbar på var och varannan högtalare! Alltså inte bara dåligheter orsakade av kostnadsbesparingar, utan misstag som bara kan betyda att den som konstruerat dem inte hade en komplett och korrekt bild av hur varken högtalarelement eller delningsfilterkomponenter fungerar, och kanske allra minst av hur ljudvågorna beter sig efter att de lämnat membranen.
Kontakter med många "konstruktörer" i branschen skrämde mig om möjligt ännu mer än att mäta på deras konstruktioner. Och gör fortfarande.
Minns att det här var på 70-talet och att datorprogram för simuleringar av delningsfilter och högtalarlådor inte fanns. I brist därpå var man tvungen att räkna manuellt, och det var det knappt några av de då aktiva högtalarkonstruktörerna som kunde. De hade hålligt på och mekat i några år och skaffat sig någon typ av förenklad pseudokunskap bara, typ:
"Kondensatorer släpper igenom höga frekvenser, spolar släpper igenom låga! - Hurra jag kan konstruera delningsfilter!
Diskanter är små, basar är stora! - Hurra jag kan välja element!
Q-värdet skall vara lagom, slutna lådor är andra ordningens system och basreflexlådor är, ehhh… mycket avancerade saker - Hurra jag kan dimensionera lådor!
Hörnplacering ger mycket bas! - Hurra jag behärskar rumsakustik!".

 

De visste alltså nästan ingenting.

Men ändå tillräckligt för att kunna framställa högtalare med den basala funktionen "de skall låta", och de uppfattade sig själv såsom mycket kunniga. Det var i varje fall mitt intryck. Ungefär som flera av dagens bilstereoaktörer.
Jag var verkligen förbluffad. Inte i någon annan bransch jag kände till hade konstruktörerna så generellt låg kunskapsnivå som högtalarbranschen - oavsett vilken. Konstruktörer av däck, fjädringssystem, bensin- eller elmotorer, TV-apparater, förstärkare, dialysapparater, vapen, broar eller slalomskidor; i alla branscher kunde konstruktörerna med papper och penna beräkna beteendet på det de konstruerade. Högtalarkonstruktörer däremot ansåg sig väldigt duktiga om de så bara kunde beräkna Q-värdet för ett högtalarelement i sluten låda…
Det fanns undantag förstås, flera engelska högtalare och exempelvis amerikanska Snell var tydligt gjorda av folk med betydligt mer än rudimentära begrepp om hur komponenterna fungerade.

Hursomhelst, min lilla analys av vad marknaden hade att erbjuda fick mig att tro att jag själv skulle kunna bygga mig bättre högtalare. Och det tyckte jag att jag gjorde också, fantastiskt mycket bättre faktiskt!
Jag konstruerade ett par trevägssystem till mig själv bestående av en liten vridbar topp, som ett… huvud, med en större baslåda under. Baslådan gjorde jag i två alternativa utformningar vad avser baselementets placering. På framsidan högt upp, respektive på baksidan långt ned. Det var väl 1975 eller 1976.

Så här i efterhand tycker jag att det är lite roligt att högtalaren med baselementet framåtriktat och placerat ovanför basreflexmynningen påminner starkt om KEF 105 som kom på marknaden två år därefter, och B&W 801 som kom på marknaden ytterligare två år senare, fast de hade slutna lådor båda två även om 801 konverterades till basreflex några år senare.
Min 3-vägshögtalare i den andra versionen (baselementet längst ned på baksidan) påminner starkt om NHT´s större högtalare med baselementet långt ned långt bak på ena sidoväggen (2,5 - 2,9 - 3.3) i vad avser hur de arbetar med rummet. Högtalare som dök upp på marknaden nästan 20 år senare!

Jag använde själv varianten med baselementet framåtriktat, inte för att det nödvändigtvis var en generellt bättre lösning utan för att jag hade ett ganska stort rum att spela i, så jag hade högtalarna ganska fritt placerade och där fungerade den framsidesplacerade basen definitivt bättre.
Dessutom hade jag börjat intressera mig för frågan om fasgångens betydelse hos högtalare. Versionen med framåtriktad bas var rimligt tidskorrigerad, och lådan kunde lätt användas för experiment med olika typer av filter.
Ett av experimentfiltren var faslinjärt. Baselementet agerade då både bas och fillerdriver samtidigt. Det lät inte något vidare. Högtalaren beam-ade illa, ned mot golvet, och energikurvan hade en betoning i delningsområdet, men högtalaren mätte väldigt bra i ekofritt rum, i nollgraderriktningen… Stegsvaret var också tjusigt, men det var också allt. Jag använde inte det filtret.

 

Vilka element och vilken filtertyp använde du i dessa högtalare?

Åh, det var ju länge sedan, men jag minns nog kanske, tror jag.

I basen satt det ett lite speciellt 10" stort baselement. Det var baserat på ett Philips AD 10 100 W8, ett element med för tiden extremt lång slaglängd, över 9 mm linjärt t-t tror jag, kraftig motor och ganska tungt membran. I min version var elementet försett med ett ännu tyngre membran för att få styr på alla parametrar. Resonansfrekvensen var 19 Hz, vilket var oerhört lågt, och är det fortfarande.

I mellanregistret satt det ett 5" stort element som inte hade någon märkning av något slag, men det kan möjligen ha tillverkats av engelska Goodman. Jag vet inte varifrån jag fick det men jag valde ut det bland ett 100-tal olika mellanregisterelement.
Jag tror det ursprungligen hade en plastburk på baksidan på en halv liter eller så, som jag tog bort. Jag använde istället hela den lilla topplådans dryga två liter till mellanregistret så frekvensomfånget sträckte sig faktiskt ned till 150 Hz med Q-värde på strax under 0,5. Jag lade delningsfrekvensen vid lite under 400 Hz. Med den andra baslådan, den som hade baselementet längst ned på baksidan, lade jag delningen lägre, vid ungefär 200 Hz.

I diskantregistret använde jag ännu ett Philips-element, nämligen en tidigare "släkting" till den sedermera klassiska entumsdomen AD 0163 T8. Diskantelementet bytte jag nog förresten i slutet av 70-talet till ett som jag tror hette AD 01632. Det var något så originellt som en domediskant med pappersmembran, vilket faktiskt var mycket bättre än de flesta av dåtidens textilmembran, och bättre än de flesta nutida diskanter också förresten!
Det hade en fyrkantig frontplatta vilket var bra ur diffraktionssynpunkt. Den ursprungliga runda diskantens frontplatta tillsammans med den moderata fräsprecision jag så att säga… åstadkommit, gav ju en del kantreflexer…

 

Hur såg delningsfiltret ut?

Delningsfiltret var i högtalarens slutgiltiga utförande akustisk Linkwitz-Riley både vid den låga och den höga delningen. Ordningstalen var dock olika. Delningen mellan mellanregister och bas var av fjärde ordningen medan delningen mellan mellanregister och diskant var av andra ordningen och var belägen vid knappa 4 kHz.

När jag tyckte att jag var rimligt nöjd med högtalarna slutade jag pilla med dem. Det var väl gissningsvis 1976 eller 1977. Jag hade då inga ambitioner att göra några flera högtalare. Det jag tyckte om var ju bara att lyssna på musik.

 

Hur kom det sig att du började om med högtalarutveckling, läste du på mer om örat, eller?

Njaa… Det berodde helt enkelt på att jag fick i uppdrag att göra ett "arbetsredskap" att användas för hörselstudier, närmare bestämt psykoakustiska studier. Den springande punkten var att denna nya högtalare skulle vara perfekt vågformsåterskapande. Jag var helt enkelt tvungen att börja från början, fast det var förstås jag själv som ställde kravet på vågformsåterskapandet…
Även om trevägssystem är mycket enklare att utforma var den befintliga trevägaren inte möjlig att vidareutveckla till något som skulle kunna uppfylla studiens krav på en "perfekt elektroakustisk omvandlare", varken ur en parameterdefinierad betraktningsvinkel eller sedd ur ett psykoakustiskt perspektiv.
Monitorerna som skulle tas fram skulle, använda parvis, utgöra en "lågdistorderande, amplitud- och faslinjär psykoakustiskt ljudfältsdekoder". Det låter det va? De skulle vara holografiskt projicerande.
Den nya högtalaren skulle alltså vara en referensmonitor med extremt högt ställda krav på alla egenskaper. Jag var tvungen att överge trevägaren. Jag blev förresten så småningom min egen uppdragsgivare eftersom jag fick ta över ansvaret för hörselstudien.

Jag minns hur intressant det vara att bara genom att försöka sätta samman specifikationen på högtalarna bli varse hur svårt högtalarkonstruerande är. Det som till en början verkade självklart blev mer och mer osäkert när man tänkte noga på det, och delar av specifikationen sköts på framtiden för att bestämmas lite senare när vi börjat undersöka hörseln lite mera, och bättre förstod vad vi ville ha av "hörselforskningsverktyget", och hur det skulle gå att åstadkomma det.
Jag satt dock och bara "tänkte" ett par månader innan konstruerandet i vanlig bemärkelse påbörjades. Jag tycker faktiskt bäst om att konstruera det viset, prova konstruktioner "i tanken". Jag tror dessutom jag blivit ännu duktigare på att "tänka ihop" kompletta konstruktioner, föreställa mig hela högtalaren, känna hur är dimensionerad, hur den kommunicerar med förstärkare och med rum, och till och med i fantasin lyssna på hur den låter!
Det låter kanske absurt, men det sparar väldigt mycket tid och prototypbyggande att kunna utföra rimligt exakta "mentala simuleringar". Det fordrar förstås att man har tillräcklig intuitiv beräkningsprecision för att det skall fungera. Tror sig behärska ämnet tillräckligt väl bara på grund av att man lider av hybris, kommer mentalsimuleringen bara att var slöseri på tid… J

Högtalarutvecklingen, som alltså ursprungligen var tänkt att vara helt avslutad innan hörselstudien påbörjades, fick gå lite omlott med de av studierna som gjordes första året 1977-78. De blev liksom invävda i högtalarens utvecklingsarbete. Efter något år, det vill säga 1978, var högtalaren dock i princip klar.
Det var inte meningen att den skulle ha några egenskaper som gjorde den speciellt "trevlig" att lyssna på, den skulle bara vara en så perfekt återgivare som möjligt, en 100 procentig elektroakustisk omvandlare. Men vi tyckte alla att den lät fantastiskt! Åtminstone på puristiska inspelningar.
Högtalaren blev inom loppet av några år något alldeles otroligt populär. Allt tjat gjorde att jag helt enkelt blev tvungen att börja tillverka högtalaren för försäljning. Under några år i slutet av 70-talet och början av 80-talet gjorde jag även en "billighetsversion" som hette pi60b.
Ungefär 1984 startade jag, tillsammans med min kusin Karin Öhmans man, Arne Forslund, som förresten varit en av de tidiga pi60-köparna, ett nytt företag vid sidan om mitt eget. Det nya företaget skulle tillverka och sälja högtalarna. "Audio Phonic Illusions" hette det, förkortades Audiophill, vilket vi tyckte var lite roligt.
Arne visade sig vara lite för duktig dock och gjorde istället för att ägna sig åt högtalarverksamheten jätte-karriär på annat håll. På kort tid blev han VD för något stort företag. Han har dock varit mycket betydelsefull och den som kanske mest av alla inspirerade mig att ägna mig åt högtalarverksamheten parallellt med forskningen.
Han förklarade att man måste skriva ihop prislistor som var beräknade så att man inte skulle förlora pengar varje gång man sålde en högtalare, och han visade hur man deklarerade ett företag, och han övertygade mig också att man måste ordna en ordentlig möjlighet att demonstrera högtalarna. Jag hade troligen ägnat mig åt annat än högtalare idag om det inte vore för Arne Forslund. Fast att deklarera tycker jag fortfarande är mycket svårt.

Hursomhelst, jag fick alltså hålla i hela verksamheten själv, men trots det så steg populariteten genom åren och den ursprungliga pi60 tillverkas fortfarande, i större antal än någonsin tidigare! Den har faktiskt enligt marknadskunnigt folk, med flera gångers marginal, hunnit bli Sveriges mest sålda högtalare i prisklassen över tjugotusen kronor paret! Trots att den dyraste versionen av högtalaren kostar nära fyrtiotusen kronor paret.
Det var ju inte alls meningen att jag skulle ägna mig åt att göra denna högtalare, men fortfarande nästan 24 år efter starten skulle jag vilja påstå att den är världens modernaste och mest "färdiga" högtalare.

Det är väl här som det egentliga svaret på din fråga om "varför jag började utveckla just högtalare" ligger:

Från början var det lite ofrivilligt, men allteftersom åren gick blev jag mer och mer övertygad om att jag verkligen gjorde världens bästa högtalare, och att de var så bra att de måste tillverkas. Jag har faktiskt på 24 år inte lyckats hitta några konceptuella brister på dem alls. Bara smådetaljer har justerats minimalt. Det kan kanske låta lite trippat, men det behöver ju inte betyda att jag varit duktig på något vis. Det kan lika gärna bero på att jag hade tur när det ursprungliga konceptet togs fram, men det gör ju inte högtalaren sämre.
Det har känts roligt att tillverka högtalarna, och framför allt att visa dem och att berätta om dem. Jag känner att jag vet precis varför jag konstruerat dem som de är, och jag förstår in i minsta detalj hur de fungerar; elektriskt, mekaniskt, akustiskt, och även psykoakustiskt tillsammans med stereosystemet/flerkanalssystem, lyssningsrummet och vår hörsel - detta samtidigt som det är mitt intryck att ingen annan tycks förstå mer än fragment av hur dessa mekanismer fungerar! De flesta förstår knappt något av något, vissa förstår lite om någon disciplin, men ingen verkar se alla de flerdimensionella sammanhangen.

När det gällde andra produkter, till exempel min 2*120 W starka effektförstärkare som jag gjorde mellan 1980 och 1987, blev jag i slutet av 80-talet varse att det fanns andra som kunde lika bra, eller bättre.
Även om min effektförstärkare var en utomordentligt bra förstärkare, och det ju kan vara roligt för egot att kunna säga "den har jag gjort själv!", fanns det inget objektivt skäl att fortsätta med effektförstärkartillverkningen - det var inte med effektförstärkartillverkning just jag kunde tillföra världen något väsentligt.
Förvisso uppvisade de flesta förstärkare 1987 stora brister, men det fanns flera tillverkare av effektförstärkare som verkade förstå precis hur deras produkter fungerade och några av dem åstadkom förnämliga resultat. När det gällde högtalare fanns det just inga kompromisslösa högtalare på marknaden alls. Så jag tyckte att det var lämpligt att jag fortsatte att försöka göra sådana.
Så länge det inte finns några verkliga konkurrenter kommer jag förstås att fortsätta tillverka högtalare, och fortsätta putsa på konstruktionerna.

Jag försöker titta igenom utbudet på världsmarknaden åtminstone en gång varje år, vad jag ser är att andra högtalare kommer och försvinner. En kan det ena, en annan kan något annat. Alla marknadsförs skickligt med blänkande pamfletter, men ingen presterar en god återgivning om man ser till helheten. De flesta är bara "the taste of the year", vilket också verkar vara deras ambition.
Man skulle kunna säga att det som kännetecknar dem nästan alla är att de presterar hyfsat när det gäller just det som de "för ögonblicket mest populära mätinstrumenten" fokuserar på. Studerar man högtalarna från lite flera vinklar, såväl geometriska som… filosofiska, eller vad man skall kalla det, hittar man massor av ofullkomligheter.
Nästan alla högtalarmodeller försvinner faktiskt från marknaden efter mindre än tre år, och ersätts av en ny modell som är annorlunda, men varken är bättre eller sämre. Varför? Det verkar precis som om tillverkarna själv efter en tid kommer på att; den var nog inte var så bra den nya modellen i varje fall…

Ehuru i minoritet finns ju flera verkligt fina högtalare på marknaden också, det får man inte glömma.
Alla de högtalare vars konstruktörer jag respekterat har en sak gemensamt; deras tillblivelse har inte styrts av marknadstrender, utan konstruerats efter någons vision - en ambition att göra något bra, snarare än något som är säljande. Det har visat sig att sådana högtalare påtagligt ofta varit omtyckta av många, och levt kvar på marknaden under en längre tid.
Genom åren har det kommit flera sådana högtalare och även om ingen av dem är tillnärmelsevis felfri är de alla kunnigt gjorda och har många goda sidor. Högtalare som Sonab OA2212, OA116, OA14, Quad ESL 63, Gamla B&W 801, Gamla Snell typ A och typ C, och några få till. Men nu är dom alla borta. Fast NHT 3.3 borde man kanske lägga till på listan också, och dom tillverkas ju fortfarande även om de inte funnits så länge ännu.
Alla dessa högtalare verkar genomtänkta även när man tittar på några flera egenskaper än bara dem som de "för ögonblicket mest populära mätinstrumenten" fokuserar på.

Vidare till nästa kapitel.

Tillbaka till innehållsförteckningen.